Affären med Scanrail dröjer

Som många uppmärksamma människor märkt så har affären med det turkiska rederi som ska köpa Stena Scanrail dragit ut på tiden. Fartyget skulle ha bytt flagg redan samma vecka som hon slutade sin trafik, men än ligger hon kvar vid Kvillepiren i Göteborg. Och Stena är förtegna med uppgifter om varför.
– Slutförandet av affären har fördröjts av olika anledningar som vi inte går in närmare på. Jag har i nuläget ingen information om när den kommer att avslutas, skriver bolagets informationschef Jesper Waltersson i ett mail till Sjöfartsbloggen.
Är det fortfarande samma köpare?
– Det enda som har förändrats är att det tar lite längre tid än vad som var tänkt från början, säger Waltersson.
Stena Scanrail gjorde sin sista tur mellan Göteborg och Frederikshamn den 25 augusti i år. Sedan starten den 7 december 1987 har hon gjort 25 797 resor, motsvarande 1 341 444 nautiska mil, 2 484 354 kilometer eller 62 varv runt jorden.

Stenabjässe besökte Göteborg

Stena Supreme

Under tisdagen den 5 november lämnade ett imponerande bygge Torshamnen i Göteborg. Stena Supreme, som med sina 274 meter och en dödvikt på 158 700 dwt är ett av de största Stenaflaggade fartygen som besökt Göteborg under de senaste åren, kanske rentav någonsin. Det har säkert andra betydligt mer historiskt bevandrade båtologer bättre koll på.

Stena Supreme

Suezmaxfartyget Stena Supreme byggdes av det Sydkoreanska varvet Samsung Heavy Industries och levererades till Concordia Maritime i juni 2012. Fartyget är ett av sju i en hel serie som alla projekterats av Stena Bulk. Sist i serien var Stena Sunrise som döptes i januari i år, ett fartyg som för övrigt var med och skapade rubriker i somras genom ett hjältedåd på Karibiska havet. Fartyget räddade 16 nödställda fiskare som suttit i en räddningsflotte i fyra dygn sedan deras fiskebåt sjunkit.

Stena Supreme

De andra fem fartygen i serien är Stena Superior, Stena Suède, Montesperanza, MonteStena och AST Sunshine. Finessen med fartygsserien handlar om besparing av både miljö och pengar. Den tekniska utrustningen och fartygets design gör att bränsleförbrukningen kan reduceras med runt tio till femton procent jämfört med standardtonnaget.

Orsaken till att det står Stena Sonangol på skrovet beror på ett joint venture-samarbete sedan 2005 mellan Stena Bulk och det statsägda angolanska olje- och gasföretaget Sonangol. Här finns en rätt intressant film om serien på Youtube.

/Christopher

Storheten ligger i enkelheten

Majestic Maersk i Göteborg

En kvarts miljon människor. Så många har under den senaste veckan gått de 400 metrarna utmed det nybyggda megastora fartyget Majestic Maersk som legat vid Langelinie i Köpenhamn. Av dem har dessutom närmare 50 000 människor gått den snitslade banan ombord och häpnats över den fantastiska utsikt man har från bryggan på världens största fartyg. Och alla har nog älskat det, precis som jag.

Majestic Maersk

I ett antal utställningscontainrar utmed Langelinie fick besökarna veta allt och lite till om fartyget och det blåvita rederiet. Hur många bananer Maersk importerat till Danmark under 2012, vad Majestics kaptener heter, hur besättningen lever och jobbar ombord och bubblaren… Hur länge man kan köra bil i 110 kilometer uppe på de 18 000 containrarna – om man ställer dem på en lång rad. Svaret är en hel timme.

Maersks PR-avdelning har med andra ord satsat allt på veckan i Köpenhamn. Och om antalet besökare får agera framgångsmåttstock så är succén total. Väl investerade pengar, Maersk. Varumärket solar sig i den blåa färgen och har säkerligen samma status för danskarna som Ikea har för många svenskar. Att världens största, ja i alla fall längsta, snart inte är världens största längre har mindre betydelse.

Majestic Maersk

Storleken ja. I alla tider har ”det största” imponerat och regerat över oss människor. Cheopspyramiden. Dinosaurierna. World Trade Center i New York och Airbus superplan A380. Oj, så stort, Oj så många containers. Oj, så mycket wow. Trots att Majestic Maersk är det andra fartyget i serien som besöker Göteborg så lockar hon både journalister och göteborgare. Sjöfartsmuseets båtturer är slut sedan länge.

Frågan är då hur det kommer sig att vi människor attraheras så otroligt av det största? Enkelt svar, skulle jag säga. Enkelheten. Jag är övertygad om att det hela beror på att det största är så enkelt att relatera till. Det är en enkel story att berätta och dessutom lätt att ta till sig. ”Jag såg världens största fartyg i går”. I vår komplexa värld suktar människor ständigt efter det enkla och greppbara. Det konkreta. Att sedan försöka förklara att man kan vara störst på olika sätt, ja då blir det så där jobbigt komplext igen.

Mer bilder på Majesty Maersk finns på Flickr.

/Christopher

När det är dags att byta namn

Full City

Vissa fartygsnamn blir mer kända för allmänheten än andra. Full City är ett sådant. Särskilt för de norrmän i området runt Langesund som fick se sina kuster bli oljeindränkta efter den ödesdigra storm i juli 2009 då det kinesiska bulkfartyget Full City slet sig från sin ankarplats och drev på grund. Över 300 ton bunkerolja läckte ut och förorenade 120 kilometer kust. Saneringen kostade 250 miljoner norska kronor.

Full City
Full City  Full City  Full City  Full City  Full City  Full City

Efteråt slogs varven om kontraktet att antingen skrota eller renovera fartyget. Full City bogserades till Cityvarvet i Göteborg för en inspektion, men det var långt ifrån troligt att det också skulle bli här som jobbet skulle göras. Men när väl det kinesiska rederiet Cosco beslutade sig för en renovering var det Cityvarvet som fick jobbet. Det var ett av varvets största reparationsarbeten någonsin. Nära 700 ton stål byttes ut på det 167 meter långa fartyget, samtidigt som maskineri och roder renoverades. Under totalt 232 dagar låg hon i Göteborg.

Man kan tro att det första en fartygsägare vill göra efter en katastrof är att byta namn på sin olyckskorp. Kanske av skrockskäl, kanske för att undvika dålig publicitet. Men Cosco lade inte någon större möda på sådana detaljer. Nymålad, renoverad och fin lämnade Full City Göteborg den 4 maj 2010, lustigt nog dagen efter det att den kapten som fört befälet den där julinatten blivit dömd till sex månaders fängelse i Norge för att ha brutit mot lagarna om fartygssäkerhet och förorening.

Full City
Full City  Full City  Full City  Full City  Full City  Full City

Full City fortsatte att segla för Cosco under samma namn. Efter ganska exakt ett år i trafik var det dags för nästa incident. Den 5 maj 2011 mottog NATO:s antipiratstyrka ett nödanrop från Full City i Indiska oceanen, 450 sjömil utanför Mumbai. Det hela handlade om ett piratangrepp. Indiskt spaningsflyg kunde snabbt lokalisera fartyget, samtidigt som amerikanska och turkiska krigsfartyg satte kurs mot platsen. När de kom fram upptäckte de att den 24 man starka kinesiska besättningen lyckats barrikadera sig ombord och behålla kontrollen över fartyget. När de militära styrkorna dök upp flydde piraterna. De lyckades komma undan, men lika så gjorde Full City och dess besättning.

I september 2011 fick Cosco nog av Full City. De behövde kapital och beslutade därmed att sälja henne. Efter mer än 15 år med samma namn blev hon omdöpt och seglar numera under namnet Rising Eagle. Senast nu i början av april sågs hon i den irakiska hamnstaden Umm Qasr.

Apropå Full Citys oljeutsläpp utanför Langesund, så ska naturen i området ha återhämtat sig exceptionellt bra efteråt. Redan under sommaren året efter häckade lika många ejdrar, måsar, fisktärnor och strandskator som normala år, samtidigt som Telemarksborna vågade sig på att äta blåmusslorna igen.

KORTA FAKTA: FULL CITY
Fartygstyp: Bulk Carrier.
Byggd: 1996 vid Hakodate Dock i Tokyo, Japan.
Längd: 167 meter.
Bredd: 26 meter.
Djupgående: 6.3 meter.
Fart: 17 knop.
Gross tonnage: 15 873 ton.
IMO: 9073672.

Flygande design i Göteborg

City of Rotterdam

Man kan nästan tro att Boeings utvecklingsavdelning bytt himmel mot hav när man ser City of Rotterdam och hennes systerfartyg, City of St.Petersburg. De båda byggena har en helt unik fartygsdesign som med sina runda former mer påminner om en 747:a än om ett biltransportfartyg. Gräsliga båtar säger en del, innovativt och nytänkande, tycker jag. Under fredagen den 22 mars fick Skandiahamnen i Göteborg besök av just nämnda City of Rotterdam.

City of Rotterdam

De båda systrarna byggdes för drygt två år sedan av Kyokuyo Shipyard Corporation i Japan. Designen är utvecklad i samverkan med Nissan och sägs vara mer än bara ett stilistiskt grepp. Det handlar om eco-vänliga fartyg där formen minskar vindmotståndet med 50 procent jämfört med andra biltransportfartyg. Det i sin tur leder till att varje fartyg kan minska sin bränsleförbrukning med 800 ton per år, vilket besparar jorden 2 500 ton koldioxid per år.

Fartygen lastar 2 000 bilar. De skeppar nyproducerade bilar och lastbilar från Nissans fabriker i England och Spanien till norra Europa och Ryssland. Med start i år kommer City of St. Petersburg vara det fartyg som fraktar Nissans batterisatsning Nissan Leaf som byggs i brittiska Sunderland.

Fakta om fartygen:
Namn: City of St Petersburg och City of Rotterdam.
Varv: Kyokuyo Shipyard Corporation.
Färdiga: 22 December 2010 och 29 mars 2011.
IMO: 9473456 och 9473468.
Flagg: Panama.
Tonnage: 21,143 GT.
Längd: 139.99 meter.
Bredd: 22,4 meter.
Djupgående: 6,5 meter.
Däck: 12.
Fart: 16.9 knop.

Fartyget som överlevde tsunamin

Dagens Nyheter den 13 mars 2013

För nästan exakt två år sedan inträffade något ofattbart i Japan, en av vår tids värsta naturkatastrofer. En jordbävning, en tsunami och ett reaktorhaveri som senare fick oss att skriva till Fukushima på listan över kända kärnkraftskatastrofer. Datumet då tsunamin slog in över den Japanska östkusten var den 11 mars 2011. På sina ställen var den över tio meter hög. Hus, vägar, bilar och båtar, allt drogs med.

En bild från katastrofområdet som fick mig att förstå vågens enorma kraft var den på det blåröda ganska stora lastfartyg som hamnat uppe på en kaj. Det handlade om Asia Symphony, ett fartyg på 4 724 ton som legat för ankar utanför hamnstaden Kamaihi i nordöstra Japan. Vågen gjorde att ett tjugotal meter av det drygt hundra meter långa fartyget hängde utanför kajen, resten stod på land. Den söndertrasade bogen pekade rakt in mot staden samtidigt som däckskranarna spretade åt alla håll. Nu när det åter är dags för årsdagen av denna katastrof kom jag att tänka på detta fartyg. Vad hände egentligen med henne?

Asia Symphonys historia börjar 1998 då hon byggdes av ett varv i Onomichi strax utanför Hiroshima. Hon har seglat under samma namn ända fram till katastrofen. Många med mig trodde nog att hennes sista dag var kommen och att skärbrännarna skulle göra slut på henne där hon stod på kajen. Lokalbefolkningen ville ha bort henne så fort som möjligt, dels eftersom hon blockerade en viktig väg, dels eftersom fartyget utgjorde ett plågsamt minnesmärke från händelserna. Men det skulle dröja sju månader innan hon försvann. Och då genom att lyftas tillbaka till ett nytt liv i sitt rätta element.

Första steget var att lossa hennes last och tömma bränsletankarna för att göra lyftet lättare. Därefter behövde viss utrustning monteras ner eftersom det kranfartyg som skulle göra jobbet inte klarade att lyfta mer än 4 000 ton. Men den 20 oktober 2011 lyftes hon tillbaka till vattnet – på en knapp halvtimme. Över 30 kablar användes för att klara uppgiften.

Eftersom fartyget fått en hel del skador under kastet upp på land väntade en flera månader lång tid på varv. Bland annat hade bogen ganska allvarliga skador. När fartyget renoverats lades hon ut till försäljning och sedan januari i år seglar hon vidare i de japanska farvattnen under namnet NO.9 Aya Maru. Det är ett namn som på japanska betyder att be om ursäkt.

/Christopher

Youtubeklipp på Asia Symphony:
Asia Symphony står på land
Asia Symphony lyfts ner i vattnet
Asian Symphony seglar igen

Dåligt brandskydd på tankers

I sex år har Transportstyrelsen känt till de säkerhetsproblem som finns på en stor andel av svenskägda oljetankers. Det handlar om felmonterade brandsläckare på fartygens tankdäck, vilket gör att hela släckningssystemet kan slås ut. Från myndighetens sida har man inte krävt att rederierna ska åtgärda fartygens fel, trots att man vetat om dem såpass länge. Detta framkom i en granskning som Sveriges Radios Ekoredaktion har gjort och som sändes den 23 november 2011.

Observera att fartyget Saturnus från Sirius Rederi inte har något med innehållet i detta inlägg att göra.

/Christopher

Danskar tar över i Göteborg

APM Terminals har fått ett 25-årigt koncessionsavtal för att ta över driften av den tidigare kommunalt ägda containerterminalen i Göteborgs hamn, detta enligt Svensk Sjöfarts Tidning. Affären offentliggjordes den 11 oktober 2011 och så fort den godkänts av konkurrensmyndigheterna tar APM över verksamheten, vilket man planerar ska ske under det första kvartalet 2012.

Initialt planerar APM att göra investeringar på omkring 115 miljoner dollar under de kommande fem åren, bland annat genom inköp av tre nya Super post-panamaxkranar, en utbyggnad av bangården och tio nya truckar. APM Terminals är ett av bolagen som ingår i den danska A.P Møller-Mærsk-koncernen. APM driver ett 60-tal containerterminaler i över 30 länder och har totalt 24.000 anställda.

Svenska hamnarbetareförbundet och Avdelning 4 i Göteborg är kritiska till affären. De menar att deras farhåga slagit in, vilken är en utveckling som går mot att allt färre aktörer dominerar marknaden. Dessutom menar man att den mångmiljonvinst som Skandiahamnen väntas uppnå under 2011 nu istället kommer att hamna hos privata aktieägare istället för hos kommuninvånarna och staden. Dock skriver fackföreningen i ett pressmeddelande att man välkomnar investeringsplanerna, vilket anses kan generera nyanställningar på hamnarbetarsidan.

Allt är inte underbart

Jag tillhör en av dem som hyllar sjöfarten i de flesta lägen. Nördigt men härligt säger sjöbusen, förskräckligt och trångsynt säger miljökämpen. Bara för att man gillar sjöfart får man inte bli blind och blunda för de risker och den påverkan på miljön som sjöfarten faktiskt har.

Många rederier har under de senaste åren insett PR-värdet i att ha ett omfattande miljötänkande och att sätta miljön i det främsta rummet. Många rederier såväl inom passagerar- som inom fraktverksamhet framhåller olika typer av mijövärden i sin marknadsföring och det kan man inte göra annat än applådera. Men har det ett ärligt uppsåt eller är det bara en flirt med marknadskrafterna?

De flesta tankfartyg som byggs idag har dubbelskrov och flertalet säkerhetssystem som ska garantera en säker transport även i känsliga marina miljöer. Men man får aldrig stirra sig blind på att den tekniska utvecklingen gör verksamheten helt säker i alla lägen. Titanic sades vara osänkbar på sin tid, en liknelse som i allra högsta grad gäller även idag. Ibland tror jag att man kan behöva blicka tillbaka i tiden till katastrofer och händelser från förr för att se om man verkligen har lärt sig något av sina läxor.

SVT:s Dokument utifrån visade under 2009 och 2010 den brittiska dokumentären Oil Spill – the Exxon Valdez Oil Disaster. Den berättar historien om när oljetankern EXXON VALDEZ i mars 1989 gick på grund i det mycket känsliga Prince William-sundet i Alaska, USA. Programmet visar vilka otroliga konsekvenser det kan få när en supertanker går på grund i en känslig marin miljö och dessutom hur skadan förvärras av den mänskliga faktorn. Frågan är om mänskligheten lärt sig av denna läxan från denna katastrof eller skulle samma sak kunna hända igen idag?

Dokumentären är helt klart sevärd och finns på Youtube i sex delar:
Exxon Valdez. Oljekatastrofen i Alaska. Del 1 av 6

För den förfartsintresserade då kan jag nämna att fartyget EXXON VALDEZ fortfarande går i trafik, nu under namnet DONG FANG OCEAN. Hon byggdes 1986, är 300 meter lång och har IMO 8414520.

/Christopher

Åt helvete med säkerheten

Säkerhet, säkerhet hela tiden denna förbannade säkerhet. Är det inte på flygplatsen så är det på fotbollsläktaren eller på krogen. Och även i hamnarna till alla fartygsspottares förtret. Det blir allt svårare och svårare att få bra bilder på fartyg i våra svenska hamnar. De internationella säkerhetsreglerna som började gälla den första juli 2004 i hamnar med internationell trafik har inneburit ett mycket kraftigare skalskydd i hamnarna, alltså mer staket och grindar än vad det var förr.

Ett praktexempel på en stad som tidigare var en väldigt rolig stad att besöka för att fotografera färjor är Trelleborg. Nu är det bara att glömma. Före terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 var hamnen där såpass öppen att man i princip kunde klappa på färjorna. Problemet var snarare att man kom alldeles för nära för att få bra bilder. I dag är problemet det omvända, man måste ta sig ut på stranden utanför Trelleborg om man skall få några bilder. Det enda fotostället i hamnen är genom en grind och man har ungefär 15 sekunder på sig när färjan passerar. Begränsat med fotovinklar med andra ord. Synd eftersom få svenska hamnar som har så livlig färjetrafik som Trelleborg.

Det är inte heller mycket bättre i Ystad, även om det finns skapliga fotomöjligheter vid Bornholmstrafikkens terminal i innerhamnen. Men även i Ystad var det bättre förr. Då kom man ut längre på pirarna och man kunde få riktiga pangbilder. Det är bara i hamnar som i Göteborg och Stockholm som har en skärgård där det fortfarande går att ta bra bilder. Hamnen i Helsingborg ska vi dock inte glömma, där finns det en toppenbra pir för fartygsfotografering. Men tyvärr har DFDS lagt ned sin färjetrafik från Helsingborg så det finns inte så mycket roligt att fotografera där mer än färjorna mellan Helsingborg och Helsingör.

Man undrar hur långt det ska gå innan världen fått för mycket av säkerhet. Det liknar den klassiska scenen i Chaplinfilmen Diktatorn där Hitlers och Mussolinis rollfigurer sitter i var sin frisörstol och tävlar om vem som kan komma upp högst. Men vi fartygsspottare ska inte klaga, flightspottarna har det knappast lättare. Jag skulle inte bli förvånad om någon skyddsvakt i USA någon gång tar fel på en flightspotters teleobjektiv och ett pansarskott. Självklart ska inte säkerhetstänkandet åsidosättas, men det får inte gå för långt. Paranojan innebär stora inskränkningar i yttrandefriheten i form av allt mer fotoförbud kring känsliga anläggningar. Om det införs kring hamnar och flygplatser vore det en seger för terrorismen. Släpp på stängslen och ge oss öppnare hamnar!

/Christopher